Tack snälla ni för alla varma hälsningar och kommentarer! Jag hade inte vågat räkna med ett sådant stöd och så stor förståelse – men egentligen borde jag ju inte vara förvånad. Eftersom ni är världens bästa läsare, menar jag. Skuldkänslorna är inte helt lätta att skaka av sig, har man tagit på sig ansvaret för ett litet liv så kan man ju inte bara frånsäga sig det. Men jag blir peppad av era ord och försöker fokusera på att det här verkligen är det bästa för Dolly/Pixie. På många sätt innebär det här en slags lättnad också, även om hon alltid kommer att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta. När jag lämnade henne i Skåne den där kvällen för några veckor sedan och tårarna rann, då sa Nicki "tänk på att det är jobbigast för dig, titta på henne så glad hon är". Och precis så var det.

Stora kramar till er alla! Här är en nytagen bild på Pixie – i riktigt pampig pudelman: