Jag måste bara skriva några rader om den kärlek till en liten hund som ibland kan drabba en med full kraft. Sedan vi hämtade hem Maggie från hundpensionatet och insåg hur mycket vi hade saknat henne på bara en vecka så är jag liksom extra kär i denna lilla tjej. Som följer mig som en skugga, som pussar husse tills han blir alldeles fnasig, som bär runt på sin lilla hamburgare som om den vore en skatt. Nu ska jag hem från jobbet och bli mött av Maggie i hallen. Ta ut henne så att husse kan vakna i lugn och ro om ett par timmar. Är hon sömnig vacklar hon bara mot rabatten. Är det svårt att hitta rätt fläck kan hon springa runt hela huset. Men jag kan lugnt stå kvar vid porten, för jag vet att hon kommer tillbaka snabbt som blixten så fort hon är klar. För att gosa lite och sedan ta ett jätteskutt upp i sängen och somna om på en sekund. På min kudde. Men bara för att värma upp den medan jag borstar tänderna, sedan flyttar hon sig utan knot. Som jag längtar!